Henric Bremer - Startsidan

Arkiv för ‘Böcker’

Jag skrev ju ett längre inlägg om denna bok igår, så nu känns det inte alls särskilt upphetsande att återigen ta upp den… mina åsikter består. Hur som helst, Så länge vi båda andas är utläst och ska jag vara ärlig är det ganska skönt att slippa Herr Präktig och Fru dåligt Självförtroende, åtminstone till nästa film dyker upp på bioduken.

Det räcker med Twilight för mig ett tag framöver… men inte med vampyrer. Dels har jag ju några avsnitt kvar på The Vampire diaries, har köpt in Sookie Stackhouse-serien (True Blood) till skolan samt ser med oerhörd spänning fram emot filmen Daybreakers, den verkar grym… eller vad tror du?

Just det, boken. Det känns som om jag redan glömt bort den och det är ju inget särskilt gott betyg. Men men, jag är nog bara trött nu. Denna bok är inget undantag från de andra… sanslöst spännande och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Och en bok som får mig att känna så är definitivt värd ett bra betyg. Det spelar ingen roll om det är ”Brott och Straff” eller ”Max Nalle”, en bra bok är och förblir just en bra bok.

Betyg: VG

Bokuppdatering

april 28th, 2010

Läser nu äntligen fjärde delen i Twilight-trilogin. Hu så spännande det är, man kan bara inte sluta läsa. Tyvärr leder detta till att jag ligger och läser alldeles för länge på kvällarna. Men det är det värt!

Boken i sig är egentligen inget vidare; visst är det olidligt spännande, men allt händer på en och samma gång utan tid till att hämta andan. Den känns hafsigt skriven, till skillnad från den mycket mer genomtänkta första delen. Kan det vara så att Meyer inte hade räknat med denna succé och därför enbart hade en bok planerad? När så hysterin startade gäller det ju att smida medan järnet var varmt, varefter hon slängde ihop tre böcker till… jag vet inte om så var falet, men det känns så.

Jag är således helt galen i boken samtidigt som jag inte alls tycker att den är särskilt bra… motsägelse? Helt klart.

Förresten, jag har funderat på om jag helst skulle vilja vara vampyr eller varulv. Det är en svår fråga. Jag är nog mer en varulvstyp, men Jacob och hans polare är ju så fjantiga i boken. Varulvar ska ju vara mer så här:

  • Musik att lyssna på när du läser boken (fyndigt va?!)
  • Tv-serie som du bör kolla in om du inte redan gjort det

Nej nu måste jag läsa klart den förbannade boken 🙂

Wow, denna bok var häftig. Vilken resa Vallgren sätter i händerna på mig. Den tar mig fram och tillbaka mellan Tyskland under krigsåren och dagens ”moderna” Sverige. Jag får veta allt om konstförfalskning (och jag finner det oerhört intressant) och jag får följa en trasig och tilltrasslad person som trots allt har ett gott hjärta inombords.

Boken är otrolig, konstig, sorglig, snuskig, häftig, och väldigt läsvärd. Vallgren skriver riktigt jäkla bra… håller en bra språknivå som utmanar läsaren istället för att fördumma henne. Denna bok kommer jag inte att glömma i första taget, det är en sak som är säker.

Den måste få ett MVG, eller kanske ett VG… svårt som bara den att sätta ett rättvist betyg. Väljer ett VG så får vi se om den växer (då kan jag ju alltid gå in och ändra)

En märklig läsupplevselse…

Nu jäklar känns det helt rätt! I ett tidigare inlägg efterlyste jag boken med stort B och ta mig tusan om jag inte har funnit den. Smaka bara på titeln: Kunzelmann & Kunzelmann… känns bra, eller hur? Carl-Johan Vallgren har kommit med ”en djupt underhållande och sylvass skälmroman om brott och bedrägeri, falskhet och äkthet”. Klockrent!

Har läst två kapitel men älskar den redan. Vallgren har ett fantastiskt språk och ett flyt som gör att man direkt sugs in i historien. Att den sedan ska vara rolig gör bara det hela bättre, då denna genre kan vara en av de svåraste att ge sig på.

Återkommer med mer info så snart jag läst klart den!

Om du inte läst hans förra bok, Den vidunderliga kärlekens historia, tycker jag verkligen att du ska göra det. En osannolik historia om den vanställde, fruktansvärt fule, döve dvärgen Hercule Barfuss. Trots sitt ofördelaktiga yttre är han stark och beslutsam i sin jakt på att få återse sin älskade. En fantastisk bok som man aldrig glömmer. Belönades med Augustpriset 2002.

Val McDermid är en av mina favoriter inom kriminal- och thrillergenren, med böcker såsom Sjöjungfrun sjöng sin sång, Under ingrodda ärr och Imitatören. Denna gång har turen kommit till Mörka domäner, den första (tror jag) i serien om kriminalinspektör Karen Pirie.

Handlingen (som du även kan läsa om via länken ovan) bygger på två försvinnanden för mer än 20 år sedan. En person som försvunnit självmant och ett spädbarn som försvunnit i samband med ett kidnappningsdrama. Båda dessa fall hamnar hos Karen och det är upp till henne att reda ut dessa soppor.

Boken håller en skaplig klass, även om jag hade förväntat mig mer av McDermid. Dock vävs nutid och dåtid ihop på ett genialiskt sätt, vilket gör att boken får ytterligare en dimension. Språket är som alltid rappt, oklanderligt och spännande. Denna bok kräver lite mer av läsaren än Fossums bok som jag recenserade i mitt tidigare inlägg, men fungerar definitivt som sommarläsning.

Ett starkt G blir betyget, men den når tyvärr inte ända upp till VG.

Ny bok att redovisa och denna gång är det Se dig inte om av Karin Fossum som ska betygsättas.

På baksidan av boken utlovas ”en oerhört spännande kriminalroman av Karin Fossum”, men i ärlighetens namn skiljer sig inte denna särskilt mycket från de hundra andra liknande böcker man läst under årens lopp. Kommissarie Konrad Sejer tar sig an mordet på den helt vanliga flicka Annie Holland. Varför mördade någon henne? Hon som var så duktig, ordentlig, snäll och söt. Är det en främling eller någon som Annie kände? Bla, bla, bla.

Jag hävdar inte att den är värdelös, långt ifrån, men det känns som att man läst detta så många gånger förut. Detta är sommarlektyr, punkt slut. Under tiden man läser boken sugs man någorlunda med i spänningen, men så fort sista sidan är avklarad har man redan glömt bort vad boken handlade om. Ligger den och skräpar hemma i bokhyllan kan du ta med och läsa den i sommarstugan… om du inte har den kan du lika gärna låta bli.

Betyg: G

Tänkte börja med återkommande boktips här på bloggen. I vissa fall kommer jag att skriva en del om böckerna jag tipsar om, i andra fall blir det bara en bild samt baksidetexten. Gemensamt för alla böcker är dock att de enligt mig är riktigt, riktigt bra och läsvärda. Det kommer att bli en salig blandning, från lättläst till tunga grejer. Förhoppningsvis kommer det finnas någonting för alla.

Denna gång – Kriminalromaner/Thriller innehållande seriemördare. Det finns ju som de flesta vet en rik flora av kriminalromaner på marknaden för tillfället, men långt ifrån alla är bra (de flesta är ganska dåliga om jag ska vara ärlig). Men om man letar lite går det att plocka ut några guldkorn som på ett förtjänstfullt sätt lyfter denna genre till att, trots många bottennapp, vara en av mina favoritgenrer.

1. Poeten, Michael Connelly

När kriminalreportern Jack McEvoy får beskedet att brodern, mordutredaren Sean, begått självmord blir han misstänksam: självmordsmeddelandet ”bortom tid, bortom rymd” är inte Seans stil och visar sig vara ett citat ur en av Edgar Allan Poes dikter. När Jack sedan upptäcker att flera andra polisers självmordsmeddelanden liknar broderns, uppenbarar sig ett skrämmande mönster – han är en seriemördare på spåren! FBI kopplas in i en hisnande jakt på Poeten, en mer gäckande gestalt än man någonsin vågat tro.

Denna bok skulle antagligen platsa på en topp tio-lista över de bästa böcker jag läst. Möjligen var jag i rätt stämning när jag läste den, men jag anser att den är genial. Olidligt spännande och det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Man vill bara ha mer… och mer… och mer. Connelly har ju skrivit en drös med böcker, bland annat serien om Harry Bosch. De är inte alls lika bra som denna, så om du läst Bosch-serien och inte tyckt om dem, kan du lugnt testa även denna.

2. Sjöjungfrun sjöng sin sång, Val McDermid

”Man minns alltid första gången. Är det inte vad man brukar säga om sex? Det gäller i ännu högre grad mord.”

Så börjar denna briljanta, gastkramande thriller och sen blir det bara värre. Boken utsågs till årets bästa deckare i England 1995.

Likadant är det med denna. Läskig, otäck och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Med andra ord inget för lättskrämda personer. Denna bokserie har även gått som tv-serie (Mord i sinnet) som tyvärr inte kommer upp i samma standard som böckerna. Sjöjungfrun sjöng sin sång är den första delen i serien och utan tvekan även den bästa. Läs den!

3. Jag dödar, Giorgio Faletti

I Monte Carlo, staden för de rika och berömda, mottar radioprataren Jean-Loup Verdier ett nattligt telefonsamtal i direktsändning från en ensam lyssnare. Jag får aldrig sova eftersom det onda aldrig sover. Och vad gör du för att lindra det onda? frågar Jean-Loup. Jag dödar. Samma natt hittas Formel 1-föraren Jochen Welder och hans berömda flickvän, proffsschackspelaren Arijane Parker, brutalt mördade och flådda. Enda spåret är mördarens budskap i blod: Jag dödar. Snart står det klart att en iskall mördare går lös. Polisutredningen leds av kommissarie Nicolas Hulot vars gamla vän, FBI-agenten Frank Ottobre, är på besök i Monte Carlo för att försöka komma över sin hustrus död. Även han sugs snart in i den makabra jakten. Skräcken sprider sig bland Monacos rika innefolk när mördaren än en gång ringer radiostationen och annonserar ett nytt dåd. Gåtorna är många. Vad driver mördaren? Varför flår han sina offer? Vem är han?

Även denna bok är en nagelbitare, lite annorlunda än de två andra jag tagit upp här men lika beroendeframkallande. Poeten och Sjöjungfrun sjöng sin sång är mörkare och mer detaljerade i beskrivningarna av det otäcka, men Jag dödar har en bra och drivande story som gör att läsaren hela tiden känner nerven i handlingen.

Kan någon av dessa böcker vara av intresse?

Nästa bok att läsas är Se dig inte om av Karin Fossum. Har cirka tio år på nacken, men vad gör väl det? Lite synd är det att jag är inne i en liten kriminalperiod, men under tiden jag väntar på boken med stort B (en biografi skulle jag vilja läsa) lånar jag denna bok av Ingrid.

Baksidetext:

En femtonårig flicka hittas död intill en skogstjärn. Hon är naken, men inte våldtagen, och någon har täckt över henne med en jacka.

Kommissarie Konrad Sejer ställs inför ett svårlöst mysterium när han blir ansvarig för mordutredningen. Vem kan ha velat ta livet av Annie Holland, en helt vanlig flicka, omtyckt av alla? Är mördaren en främling eller någon som Annie kände väl? Vad döljer sig bakom de prydliga gardinerna i det fridfulla radhusområde där hon bodde?

Ja vi får se hur den är, men av texten ovan att döma verkar den relativt lovande.

Förresten, du får gärna tipsa mig om någon bra biografi…

Hade en period för några år sedan som jag läste dessa tre böcker som alla har med gamle kungen Gustav V att göra:

1. Gustav V: en biografi, Stig Hadenius

Gustaf V, eller Gamle kungen som han kallades, figurerade i tusentals reportage och på bilder från tennisplaner till galabanketter, ständigt med en cigarett i mungipan. Under nästan femtio år var han en av Sveriges mest centrala gestalter. Men bilden av honom förändrades snabbt efter hans död. Den folkkäre kungen förknippades då med homosexualitet och mutförsök. Vem var han egentligen?

Stig Hadenius tecknar i sin biografi bilden av en komplex person. Som ung prins var Gustaf blyg och hade svårt att få kontakt med andra människor. Genom hela livet hade han ett komplicerat förhållande till sin mor, och äktenskapet med den tyska prinsessan Victoria var bitvis stormigt. Han försökte aktivt hävda kungamaktens ställning: hans agerande under unionsupplösningen 1905, borggårdstalet 1914 och ställningstagandena under andra världskriget vittnar om detta. Gustaf V var också livligt intresserad av jakt och idrott; under pseudonymen Mr G. vann han flera titlar i olika tennismästerskap.

2. Bakom den gyllne fasaden: Gustav V och Victoria – Ett äktenskap och en epok,

Gustav von Platen

När Gustaf V dog brändes på kunglig order alla brev mellan honom och drottning Victoria. De hade varit gifta i nära ett halvt sekel och i 23 år var hon Sveriges drottning – den intelligentaste och mest hemlighetsfulla sedan drottning Kristinas tid. Men ingen skulle få veta något om de kontroversiella relationerna mellan dem eller deras åsikter om den politiska utvecklingen i Sverige. Allt skulle hemligstämplas. Ingen har heller på över två decennier skrivit om kungaparet och ingen har lyckats avslöja sanningen om deras ytterst komplicerade relation. Men nu har Svenska Dagbladets förre chefredaktör, Gustaf von Platen, med hjälp av sina erfarenheter som journalist grävt sig närmare sanningen. Hans bok Bakom den gyllne fasaden utgör en fascinerande läsning om två spännande människor i en intressant brytningstid – och bjuder också på ett rikt bildmaterial.

3. En osalig ande: Berättelsen om Axel Munthe, Bengt Jangfeldt

”Vi är båda hemlösa hjärtan, Ni i Ert kungliga fängelse och jag i min enkla omgivning”, skrev Axel Munthe år 1893 till Sverige-Norges kronprinsessa Victoria. De båda hade träffats första gången på Capri två år tidigare. Den unge men redan omtalade svenske läkaren fi ck därmed en ny, uppburen patient, men även en nära vän. I En osalig ande berättar Bengt Jangfeldt om apotekarsonen från Vimmerby som kom att bli drottningens livmedikus och Sveriges internationellt mest framgångsrike författare. Fram träder bilden av en mångsidig, karismatisk och motsägelsefull personlighet, en självuppoffrande läkare, älskad och beundrad av många, men också en fruktad maktmänniska och misantrop.

Dessa tre böcker är alla fantastiskt välskrivna, intressanta och alldeles, alldeles underbara. Läs om du har något som helst intresse om Sveriges historia. Tänk att få tag i någon liknande bok, det vore mycket trevligt.

Jösses vilken titel! Jag tycker nog att man kunde ha vakt ett något kortare namn… men men.

Ska vi börja med baksidetexten? Yes, det ska vi:

”Hur gick det till när sångerskan Jessica Andersson hamnade i Fame Factory? Hur kändes det när hon som nybliven mamma med duon Fame helt otippat gick och vann Melodifestivalen? Men framför allt, med tanke på den framgångsrika artistkarriären: Varför har Jessica Andersson aldrig riktigt glada ögon?

Blicken röjer minnen från en otrygg barndom. Jessica och hennes syskon växte upp med sin missbrukande mamma och mammans mer eller mindre våldsamma män. Syskonskaran splittrades när de placerades i olika fosterhem. En enda sak har Jessica Andersson alltid varit säker på. Att hon kan och vill sjunga. Att hon ska sjunga. Jessica skulle visa dem som sa att hon ”skulle sluta som sin mamma”. Så blev det också. Lena Katarina Swanberg har skrivit en stark berättelse där sorg och glädje går om varandra i Jessica Anderssons liv. En riktig Askungesaga om växande självkänsla och den svåra vägen mot balans.”

Blir en relativt kort recension, känner att jag inte har så värst mycket att säga om boken faktiskt. Missförstå mig inte, jag berörs alltid väldigt mycket av böcker som berättar om hur någon farit illa. I detta fall är det Jessica Andersson (hon i Fame ni vet) och hennes syskon som vuxit upp tillsammans med en missbrukande mor. Du får följa med Jessica under hennes uppväxt, först hos sin mor, sedan hos olika fosterfamiljer. Dessutom berättas det om Fame Factory, Melodifestivalen, Fame och hennes son Liam.

Så det är alltså inte berättelsen i sig som jag inte tycker om utan istället är det upplägget av boken och språket i den. Kapitlen är sällan mer än två sidor, vilket gör att det hela känns väldigt upphackat. I ett kapitel kan det pratas om den tidiga barndomen, sedan i nästa får vi följa Jessica senare i livet och därefter tillbaka igen. Man kommer aldrig riktigt in i boken tyvärr, utan det känns som att man endast läser små korta delar.

Utöver detta är det många saker som upprepas i boken, till exempel att Jessica aldrig ska bli som hennes mor (trots att alla tror det), att hennes son ska få den bästa uppfostran och så vidare. När det kommer till kritan är det oerhört irriterande. Men som sagt, berättelsen i sig är gripande och det är faktiskt spännande att läsa om hennes smått osannolika resa genom livet.

Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag ska sätta ett IG eller ett G på boken, å ena sidan en gripande livshistoria, å andra sidan finns det saker som stör. Känner mig dock snäll idag och sätter ett G.

Boken är även väldigt lättläst, så om du inte läser så mycket är detta en bra bok att köpa.

Oj då, jag hade visst en del att säga om boken trots allt. Så kan det gå…

Då var boken utläst, Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson. En helt ok kriminalroman som sticker ut från mängden med sina trovärdiga norrländska karaktärer och en bra intrig. Nedan kan du läsa baksidetexten:

”Luften och hans egna rörelser har rört upp så mycket slam inuti planet att han inte kan se handen om han håller armen utsträckt och lyser på den med ficklampan. Det är som att simma i en grön soppa. Han ser ingenting. Absolut ingenting. Han vet inte längre vad som är upp och ner.
Linan som är fäst vid hans viktbälte fastnar lite här och där, i lastsurrningskrokar i golvet, i ett avslitet säte, i ett löst säkerhetsbälte. Överallt. Sedan börjar han simma på linan. Krockar med den. Fastnar i den. Den löper som ett spindelnät inuti planet. Och han hittar inte ut.

Någon mördar Wilma Persson och Simon Kyrö när de dyker på ett plan i Vittangijärvi. Vad är det för gammal hemlighet de har kommit på spåren? Och vem är beredd att mörda för att hindra att den kommer ut?

En mordutredning tar sin början där polisinspektör Anna-Maria Mella hotas och kammaråklagare Rebecka Martinsson får besök av de döda.”

Jag gillar att Åsa Larsson lägger mycket kraft på karaktärernas förhållanden till varandra och att hon inte valt att i detalj beskriva polisens arbete i jakten på mördaren. Huvudpersonen, kammaråklagare Rebecka Martinsson, får man snabbt förtroende för och dras in i både hennes arbete och hennes privata liv. Bra gjort Åsa! Det är inte det lättaste att få till bra personskildringar.

Men, att de döda ges utrymme att prata i boken passar inte mig det minsta. Åsa låter en död person cirkulera fritt i berättelsen, som en allvetande berättare vilken ena stunden sitter i någons kök och som sedan snabbt förflyttas hem till någon annan person… nja, det drar ner betyget avsevärt. Åsa kunde ha löst problemet snyggare.

Det är synd på en annars väldigt bra och välskriven bok. Man kan ej heller hoppa över dessa partier (vilket man kan i Kallentofts böcker) eftersom de för storyn framåt hela tiden.

Ett G blir det för denna bok även om det är med ett litet + i kanten.