Henric Bremer - Startsidan

Arkiv för ‘Spänningsroman’

Ja sjutusanjävlar vilket regn som störtat ner här i Örebro, känns som om det har kommit ner en meter regn eller så. Självklart var jag ute just när det regnade som värst (hade skjutsat Ingrid till jobbet). Tack och lov hade jag flip-flop och badbyxor så det gjorde ju ingenting, men det var lite otäckt när man såg blixten och sedan hörde att åskan var nära. Var lite läskigt att gå med paraply då (vilket inte gjorde någon större nytta eftersom det måste ha regnat nerifrån och uppåt).

Hur som helst, hur går det med bokläsandet under sommaren? Själv är jag ganska nöjd, detta är vad jag läst hittills (det är ganska många, så jag tar bara upp vad jag tyckte om den. Vill ni läsa om dem, klicka på länken vid titeln):

Lars Bill LundholmSödermalmsmorden & Kungsholmsmorden

”WOW, en underbar svensk kriminalserie som startade med Östermalmsmorden. En toppenserie för lata semesterdagar. Egentligen behöver jag inte säga mer, låna, köp… bara du läser dem! Huvudpersonen Axel Hake är fantastisk. Spänning, humor, relationer… du får det mesta.”

Betyg: VG

————————————————

Arnaldur IndridasonÄnglarösten

”Ett mord på ett hotell i Reykjavik och jakten är igång. Även här en trevlig bok som är spännande och läsvärd. Tyvärr en bok som försvinner snabbt ur minnet, men underhållande medan man håller på med den.”

Betyg: G+

————————————————

Michael NyqvistNär barnet lagt sig

”Aj aj ajabaja Michael. En 206 sidor lång självbiografi över hans liv och hans sökande efter sina rötter. Tyvärr är den skriven med dubbelt radavstånd vilket gör den oerhört tunn. Detta märks också i boken då det finns många saker man skulle veta mer om. Själva historien är bra och det är intressant att läsa om Michaels liv, men det håller inte. Jag gillar språket med levande beskrivningar och ofta korta meningar. Nej, inget som jag kan rekommendera, tyvärr.”

Betyg: IG+/G-

————————————————

Markus ZusakBoktjuven

”Ja, vad ska jag säga? Vissa böcker suger tag i en, drar en med in i berättelsen och vägrar att släppa taget ens för en sekund innan det sista ordet är läst. Betagen, rörd, road, spänd, förväntansfull, rädd… de flesta känslor i registret kände jag av under läsningen. Underbart! Det är såhär böcker ska skrivas… att det är Döden som är berättare gör inte saken sämre…”

Betyg: MVG

————————————————

Det var som sagt de böcker jag plöjt igenom den senaste tiden. Nedan följer först den bok som står på tur, därefter tar jag upp ett par böcker som jag är mycket nöjd över att ha köpt på Återvinningen i Motala.

Jonas JonassonHundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

”Tror jag skrivit om denna tidigare, men jag är fortfarande mycket förväntansfull! Läs baksidetexten (länken), visst blir man sugen på att läsa den?”

————————————————

”Ny”inköpta böcker:

Sara Lidman – Regnspiran

Ivar-Lo Johansson – Kungsgatan

Torgny Lindgren – Norrlands Akvavit

Torgny Lindgren – Hummelhonung

Torgny Lindgren – Till sanningens lov

Vad sägs, bra va? Har tänkt att fördjupa mig ännu mer i svensk litteratur och tänkte att det var bra att börja med lite Torgny Lindgren. Har läst Dorés bibel och den måste man bara älska. Ivar-Lo, arbetarförfattaren har jag länge velat läsa. Slutligen har Ingrids kusin Petter tjatat på mig länge att jag ska börja läsa Sara Lidman och nu är det dags!

Hörs snart igen…

Tänkte börja med återkommande boktips här på bloggen. I vissa fall kommer jag att skriva en del om böckerna jag tipsar om, i andra fall blir det bara en bild samt baksidetexten. Gemensamt för alla böcker är dock att de enligt mig är riktigt, riktigt bra och läsvärda. Det kommer att bli en salig blandning, från lättläst till tunga grejer. Förhoppningsvis kommer det finnas någonting för alla.

Denna gång – Kriminalromaner/Thriller innehållande seriemördare. Det finns ju som de flesta vet en rik flora av kriminalromaner på marknaden för tillfället, men långt ifrån alla är bra (de flesta är ganska dåliga om jag ska vara ärlig). Men om man letar lite går det att plocka ut några guldkorn som på ett förtjänstfullt sätt lyfter denna genre till att, trots många bottennapp, vara en av mina favoritgenrer.

1. Poeten, Michael Connelly

När kriminalreportern Jack McEvoy får beskedet att brodern, mordutredaren Sean, begått självmord blir han misstänksam: självmordsmeddelandet ”bortom tid, bortom rymd” är inte Seans stil och visar sig vara ett citat ur en av Edgar Allan Poes dikter. När Jack sedan upptäcker att flera andra polisers självmordsmeddelanden liknar broderns, uppenbarar sig ett skrämmande mönster – han är en seriemördare på spåren! FBI kopplas in i en hisnande jakt på Poeten, en mer gäckande gestalt än man någonsin vågat tro.

Denna bok skulle antagligen platsa på en topp tio-lista över de bästa böcker jag läst. Möjligen var jag i rätt stämning när jag läste den, men jag anser att den är genial. Olidligt spännande och det är omöjligt att lägga den ifrån sig. Man vill bara ha mer… och mer… och mer. Connelly har ju skrivit en drös med böcker, bland annat serien om Harry Bosch. De är inte alls lika bra som denna, så om du läst Bosch-serien och inte tyckt om dem, kan du lugnt testa även denna.

2. Sjöjungfrun sjöng sin sång, Val McDermid

”Man minns alltid första gången. Är det inte vad man brukar säga om sex? Det gäller i ännu högre grad mord.”

Så börjar denna briljanta, gastkramande thriller och sen blir det bara värre. Boken utsågs till årets bästa deckare i England 1995.

Likadant är det med denna. Läskig, otäck och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Med andra ord inget för lättskrämda personer. Denna bokserie har även gått som tv-serie (Mord i sinnet) som tyvärr inte kommer upp i samma standard som böckerna. Sjöjungfrun sjöng sin sång är den första delen i serien och utan tvekan även den bästa. Läs den!

3. Jag dödar, Giorgio Faletti

I Monte Carlo, staden för de rika och berömda, mottar radioprataren Jean-Loup Verdier ett nattligt telefonsamtal i direktsändning från en ensam lyssnare. Jag får aldrig sova eftersom det onda aldrig sover. Och vad gör du för att lindra det onda? frågar Jean-Loup. Jag dödar. Samma natt hittas Formel 1-föraren Jochen Welder och hans berömda flickvän, proffsschackspelaren Arijane Parker, brutalt mördade och flådda. Enda spåret är mördarens budskap i blod: Jag dödar. Snart står det klart att en iskall mördare går lös. Polisutredningen leds av kommissarie Nicolas Hulot vars gamla vän, FBI-agenten Frank Ottobre, är på besök i Monte Carlo för att försöka komma över sin hustrus död. Även han sugs snart in i den makabra jakten. Skräcken sprider sig bland Monacos rika innefolk när mördaren än en gång ringer radiostationen och annonserar ett nytt dåd. Gåtorna är många. Vad driver mördaren? Varför flår han sina offer? Vem är han?

Även denna bok är en nagelbitare, lite annorlunda än de två andra jag tagit upp här men lika beroendeframkallande. Poeten och Sjöjungfrun sjöng sin sång är mörkare och mer detaljerade i beskrivningarna av det otäcka, men Jag dödar har en bra och drivande story som gör att läsaren hela tiden känner nerven i handlingen.

Kan någon av dessa böcker vara av intresse?

Dan Brown, Den förlorade symbolen

Idag läste jag ut Den förlorade symbolen, Dan Browns tredje bok med Robert Langdon som huvudkaraktär. När jag läst sista sidan var den första tanke som dök upp i huvudet: Herregud, så bra! Nu, några timmar senare har den första upphetsningen lagt sig, men det är en riktigt bra bok. Här kan du läsa baksidetexten.

Vid det här laget vet man vad man får när man läser Dan Brown. Jag skrev tidigare en recension av Räven och Den förlorade symbolen är på sätt och vis lik den förstnämnda. Så här ligger det till, väldigt kortfattat… Robert Langdon ska hålla en föreläsning i Washington DC inför ett gäng frimurare men dras i stället in i en jakt på liv och död (jo, man har läst det förut) fylld av faror, symboler och kodknäckande. Langdons vän och mentor Peter Solomon blir brutalt kidnappad och det är upp till Langdon att klara biffen. Men självklart får han kvinnlig hjälp i sitt sökande och deras resa tar dem djupt in i några gamla mysterier.

Jag som tyckte att Änglar och Demoner var bra mycket bättre än Da Vinci-koden måste säga att Den förlorade symbolen är minst lika bra som Änglar och Demoner. Brown är en mästare att bygga upp intrigen och spänningen i boken är nagelbitande. Det jag också gillar med dessa böcker är de partier då Brown går ifrån huvudhandlingen och fördjupar sig i hemliga sällskap, gåtor, mysterier etc. Denna bok är inget undantag.

Kritik som jag läst om boken har bl.a. tagit upp att all fakta i boken kan man enkelt få reda på genom en sökning på Wikipedia. Men då missar man väl all spänning, hur det ska gå för Langdon och om han ska klara ut soppan eller ej? Det är ju det som är grejen när man läser en bok, skulle jag enbart vilja ha fakta om Frimurarna vet jag hur jag får tag på den (och det är inte på Wikipedia). Nej, sådant nonsens lyssnar jag inte på.

Det är ju också så att när man läser Dan Browns böcker kan man och ska man ej lita på allt som står. Det är ju en spänningsroman och inte en faktabok för tusan. Ha det i åtanke.

Summa summarum är Den förlorade symbolen en bok man lätt fastnar i och sträckläser, med andra ord perfekt att dyka ner i under ledigheten. Helst skulle jag vilja ge boken betyget VG-, men då redigeringsprogrammet ej lät mig skapa en sådan får det bli betyget VG. Visst, det är ingen bok du kommer att minnas hela livet… men en jäkla habil vinterkvällsunderhållning.

PS. Nu ska jag ge mig i kast med Tjuvarnas stad samt läsa klart tegelstenen om Mao. DS.