Henric Bremer - Startsidan

Den förlorade symbolen, Dan Brown

onsdag 30 december, 2009

Dan Brown, Den förlorade symbolen

Idag läste jag ut Den förlorade symbolen, Dan Browns tredje bok med Robert Langdon som huvudkaraktär. När jag läst sista sidan var den första tanke som dök upp i huvudet: Herregud, så bra! Nu, några timmar senare har den första upphetsningen lagt sig, men det är en riktigt bra bok. Här kan du läsa baksidetexten.

Vid det här laget vet man vad man får när man läser Dan Brown. Jag skrev tidigare en recension av Räven och Den förlorade symbolen är på sätt och vis lik den förstnämnda. Så här ligger det till, väldigt kortfattat… Robert Langdon ska hålla en föreläsning i Washington DC inför ett gäng frimurare men dras i stället in i en jakt på liv och död (jo, man har läst det förut) fylld av faror, symboler och kodknäckande. Langdons vän och mentor Peter Solomon blir brutalt kidnappad och det är upp till Langdon att klara biffen. Men självklart får han kvinnlig hjälp i sitt sökande och deras resa tar dem djupt in i några gamla mysterier.

Jag som tyckte att Änglar och Demoner var bra mycket bättre än Da Vinci-koden måste säga att Den förlorade symbolen är minst lika bra som Änglar och Demoner. Brown är en mästare att bygga upp intrigen och spänningen i boken är nagelbitande. Det jag också gillar med dessa böcker är de partier då Brown går ifrån huvudhandlingen och fördjupar sig i hemliga sällskap, gåtor, mysterier etc. Denna bok är inget undantag.

Kritik som jag läst om boken har bl.a. tagit upp att all fakta i boken kan man enkelt få reda på genom en sökning på Wikipedia. Men då missar man väl all spänning, hur det ska gå för Langdon och om han ska klara ut soppan eller ej? Det är ju det som är grejen när man läser en bok, skulle jag enbart vilja ha fakta om Frimurarna vet jag hur jag får tag på den (och det är inte på Wikipedia). Nej, sådant nonsens lyssnar jag inte på.

Det är ju också så att när man läser Dan Browns böcker kan man och ska man ej lita på allt som står. Det är ju en spänningsroman och inte en faktabok för tusan. Ha det i åtanke.

Summa summarum är Den förlorade symbolen en bok man lätt fastnar i och sträckläser, med andra ord perfekt att dyka ner i under ledigheten. Helst skulle jag vilja ge boken betyget VG-, men då redigeringsprogrammet ej lät mig skapa en sådan får det bli betyget VG. Visst, det är ingen bok du kommer att minnas hela livet… men en jäkla habil vinterkvällsunderhållning.

PS. Nu ska jag ge mig i kast med Tjuvarnas stad samt läsa klart tegelstenen om Mao. DS.

2 svar till “Den förlorade symbolen, Dan Brown”

  1. Joel

    Jag tyckte Änglar och demoner var bättre än Da-vinci koden, trots det osannolika slutet. Jag tycker dock ingen av Dan Browns böcker förtjänar den mediahype de har fått.

  2. henke

    Jag håller med dig helt och fullt Joel. Storyn och drivet i handlingen var bättre i Änglar och demoner. Men, som du säger, den sanslösa hype som byggts upp i media kring Dan Brown och hans böcker är lite för mycket… böckerna är ju inte unika i sitt slag på något sätt och det är lite svårt att förstå mediernas ”besatthet” av böckerna.

    Dock kan man förstå att böckerna tilltalar många i dessa tider då religionen ej längre är lika betydande i samhället, men som samtidigt besitter en viss form av hemlighetsmakeri (kanske inte protestantismen i Sverige). Det är ju en stängd värld för många av oss som inte är troende… då är det alltid roligt att läsa denna typ av böcker.

Skriv kommentar

*